Snöharpan

歌詞

Hon stod ensam med strängar av frost i sitt hår Och spelade i nattvinden sen Och hon var som en harpa i salar av is Den skälvande snöböjda en Och en gosse kom och hörde, som silke var hans hår Och hans öga hade tårarnas glans O, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog Så mycken skimrande härlighet fanns O, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog Så mycken skimrande härlighet fanns O, hör, det är toner av pärlor och guld Det är sången om den eviga sommarens land Av sjungande stjärnor är all himmelen full Och av härlighet stå skyarna i brand O, vind, du må sjunga mig från hem och hus Du må komma mig att glömma bort moder min Men lär mig, men lär mig att sjunga som du Och ge mig en harpa som din Ja lär mig, men lär mig att sjunga som du Och ge mig en harpa som din Och vinden han sade, din glädje och gud Och mera får du ge för en harpa som min Om du ger mig den kärlek du ännu ej känt Och all människors lycka, är harpan din Ty en glädje fördold för allt kött skall du få Men bitter som kärrblommans bär Och en nämnlös ångest att nära dig på Och harpan jag spelade här Ja, en nämnlös ångest att nära dig på Och harpan jag spelade här Men varför skall du giva mig mörker och sorg När din harpa och din sång är mig nog Fast aldrig har jag gråtit såsom i natt När din ande över strängarna drog? Men vinden sade, så vet att min sång Den är dånet från det dansande hav Och skräcken som ropar i vaknatten lång Och de vitaste benen i grav Ja, skräcken som ropar i vaknatten lång Och de vitaste benen i grav Den som älskar som mänskor kan ej sjunga som jag Och min harpa skall lära dig din moder försmå Och nu tar jag den kärlek du ännu ej har känt Så tag nu din harpa och gå Och den harpan bär du väl redan i ditt bröst Och det här är blott den snöböjda en Och din barndom är gången, gå sjung om din höst Men skynda dig ty natten är sen Och din barndom är gången, gå sjung om din höst Men skynda dig ty natten är sen Och han vandrade och sjöng och han kände väl Att han spelade sitt bröst till ett sår Och för harpan han glömde att bedja För sin själ genom tröstlösa år Och när han sjungit en mörkhårig jungfru Till att giva sig så vit såsom snö Då sjöng han till harpan en visa Om att ensam och glädjelös dö Då sjöng han till harpan en visa Om att ensam och glädjelös dö Men hon ville ha sångarens kärlek Du skall tacka vid din harpa för allt jag dig gav Och han sade: min kärlek åt en stjärna Och min harpa åt det dansande hav Och hon sade: du har dårat mig med sånger Du har sjungit bort mitt hjärta i stjärnornas sken Och han sade, när du böjer dig och gråter Då liknar du den snöböjda en Och han sade, när du böjer dig och gråter Då liknar du den snöböjda en Och hon snyftade: du tog vad jag ägde Jag förbannar dig och kvällen, jag vill höra dig vred Och han sade, jag ser månen som en konung gå Över mörknande dalarna ned Du må kasta dig i gräset och gråta Du må dö som den vindfällda gran Jag skall spela vid det skummande havet Och dö som den sjungande svan Jag skall spela vid det skummande havet Och dö som den sjungande svan Men han krälade som ormen mot sitt gömsle När solen slutat värma och kvällen blivit sen Och så hann han sin barndoms skogar igen Och föll ned för den snöböjda en Och han sade, tag åter din harpa Må ondskan spela sina visor på den Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld Ge mig barndomens hjärta igen Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld Ge mig barndomens hjärta igen Och då kände han en skälvande, kvävande makt Något sög sig i sårade bröstet fast Och hans hjärta av stormande kärlek Det fylldes till brädden och brast Ja, hans hjärta av stormande kärlek Det fylldes till brädden och brast